Smutsen bakom fasaden

Ämnet är välkänt och förmodligen uttjatat och jag har lovat att aldrig skriva om det mer. Men efter att ha läst en artikel i Aftonbladet, så känner jag att jag kanske borde klämma ur mig lite till om det här.
En Rebecka Bohlin har skrivit en bok om Europas fattiga arbetarklass. Det handlar om RUT-avdrag och fattiga kvinnor som gör rent rika människors hem. Jag tog upp ämnet för fem år sedan, mest för att belysa min egen erfarenhet. Jag kände en sorts vanmakt inför de superlativer man öste över denna fantastiska, nya arbetsmarknad, där framförallt invandrarkvinnor skulle kunna göra ”karriär” och slussas in i folkhemmet. Det kändes som att jag talade för döva öron. Ingen ville publicera min artikel i ämnet (kanske för att jag var en okänd vem som helst). I min polemik mot Hemfrids grundare Monica Lindstedt, blev jag ombedd att ”spara på krutet”. Men nu verkar det vara annorlunda. Nu pratar man om det och skriver böcker om det. Media och allmänhet har tydligen insett att det inte är så fantastiskt att rengöra hundratals kvadratmeter varje dag och att skurande av duschkabiner och bortgnidande av intorkad mat på köksgolv inte pimpar något CV.

Det är bra att man vet det nu.

Men även om det på senare tid har debatterats en hel del om växande klassklyftor och lönegap, så vet jag inte hur mycket man har insett om de som bor på gräddhyllan. Deras fina hus, deras designmöbler och dyra väskor från Ralph Lauren. Till alla er som åkt på safari ut till rikemansområden och känt er fyllda av avund, kan jag bara säga att det inte är så fint som man tror. Mycket skit döljs bakom fasaderna: Högar av bajsblöjor under Hästens sängar, veckors sedimentavlagringar på det svindyra kaklet från Marocko, spritflaskor gömda i flådiga klädkammare och marmortoaletter så lortiga att man inte kan närma sig dem utan skyddsdräkt från Renova. Och en annan sak, ju mer pengar ju sämre smak. Jag har aldrig sett så många fantasilösa och fula vardagsrum i hela mitt liv. Det finns ju de som satsar på kvalitet men vad är väl en handknuten matta från Svenskt Tenn om den är full av nedtrampade cigarettfimpar eller en Barcelonafåtölj av Mies van der Rohe om den är täckt med smuts. Jag har upptäckt att det finns både renare och trevligare hem ute i förorten. Inkluderande mitt eget.

Så, nu vet ni det också.

De fattigas piano…

spelar inte ikväll på Clarion Hotel Post. Det blir Timbuktu på en stor scen och vin, som säkert går loss på hundralappen, i glasbaren från Orrefors.
Efter alla helger och sega dagar klagade jag för mina vänner på Facebook att jag inte haft något att skriva om. Inget som var tillräckligt engagerande, intressant, roligt eller blodtryckshöjande. För det är sådant jag behöver. Jag är, som jag nog nämnt tidigare, urkass på att skriva om vardagen på ett bra sätt: Vad jag gjorde igår, vad jag ska göra idag, mina trevliga vänner, söta brorsbarn, fina familj och vädret. Detta är en brist på begåvning som är svår att erkänna om man vill räkna sig själv till de skrivandes skara. Undantaget är om denna vardag blir lite surrealistisk och händelser sticker ut på ett roligt sätt (som Stenkaksloungen och den där turkiska kamelen). Mitt huvud är för mycket upp i det blå för att kunna göra skarpa iakttagelser av människor och händelser i min omgivning. Inte förrän något (eller någon) skriker mig i ansiktet så vaknar jag.

Vaknade gjorde jag igår, när jag var på väg hem från jobbet. Det var klart och kallt och himlen var sådär vackert röd och blå som den kan vara när det grå ger vika. Min dagliga pendlarrutt går genom Centralstation och Drottningtorget. Där ligger också det enorma gamla posthuset. En koloss som tar upp ett helt kvarter. Jag har alltid tyckt att huset varit ganska fult med mörka slagskuggor åt alla väderstreck. De senaste tio åren har det stått tomt och öde bortsett från ett fåtal affärsidkare som flimrat förbi i bottenplanet. Jag har ibland undrat varför ingen tagit chansen att upplåta allt detta luftutrymme till givande aktiviteter som studios, workshops, replokaler, experimentverkstäder med mera. Ett ställe där framförallt unga människor kunde få utlopp för sin kreativitet och nyfikenhet. En utopi, jag vet. Huset har istället blivit ett hotell efter nästan tre år bakom ställningar och skynken. Göteborg verkar inte få nog med dylika logier (det ska byggas en tredje Dallas-skrapa vid Korsvägen). Fast ett i mängden blir det ju inte. Det är en norsk hotellmiljardär som velat ha ett lyxhotell mitt i Göteborg och nu står det färdigt och ska invigas ikväll.
Den nya tillbyggnaden skjuter upp mot solnedgången från den massiva huskroppen som en raket med neon på fronten. Hotellet har kostat några miljarder att bygga och det billigaste rummet kommer att gå loss på tolvhundra. Minst. Jag ser plötsligt en äldre herre i trenchcoat med käpp spatsera runt bland bråte och byggställningar och rota i några soptunnor vid spårvagnshållplatsen. Gränsen blir så påtagligt skarp att jag för någon sekund tappar andan. Det är hundra meter av oöverstiglig evighet. Jag läser lite senare att hotellets VD, Stenbäck, vill att Clarion ska vara som göteborgarnas eget vardagsrum. Vilka göteborgare menar han? De 0,5 procenten som har råd att mingla i guldsoffor och korka upp riktig champagne på fredagsmyset? För mannen i trenchcoat på torget och för en hel del andra kommer det aldrig att bli något annat än ett stort rymdskepp där utomjordingarna kommer och går. Oåtkomliga och obegripliga. Jag skrev blodtryckshöjande i inledningen, men denna upplevelse var mer som en dränering. Detta onödigt flådiga schabrak går det ju inte att värja sig mot. Det ligger där det ligger och jag kommer att känna denna matthet varje gång jag passerar förbi.
Men det finns sådant även jag kan unna mig. Som att gå och klippa mig hos min kära frisör. Något jag försummat grovt de senaste månaderna. Hon kommer att få ge mig en riktigt skön skalpmassage denna gång. Det kommer i alla fall att hjälpa ett litet tag…

Hålet som måste fyllas

I ett populärvetenskapligt program satt en gång en amerikansk forskare och pratade om hur han längtade efter att få fram ett piller eller medel som skulle få oss människor att vara vakna dygnet runt utan att behöva sova. ”Tänk”, sa han lyriskt, ”hur mycket jobb man skulle kunna få gjort. De där högarna på skrivbordet skulle bara försvinna och man skulle få hur mycket utrymme som helst att göra annat”. Programmet handlade om sömn och hur vi människor idag tycks lida av att få för lite av den varan. Vi tycks också lida av en brist på insikt om just detta. Och om man får tro den där forskaren så verkar vi inte uppskatta att ha det här sömnbehovet som gör att vi missar så mycket. Eller gör vi det egentligen?
För var och en av oss som någon gång hamnat i den där jobbkarusellen, verkar de där timmarna av överambition, huvudvärk och röda ögon enbart få till resultat att det blir ännu mer att göra. Man sitter fram på småtimmarna och gnetar över laptopen och har mobilen slash iPhonen på dygnet runt för att hinna med, och ändå känns det som att man plaskar runt i något sorts trögt bakvatten. Hade det funnits ett piller som gjort att man, pigg och energisk, kunde köra på dygnet runt, så är jag övertygad om att de där pappershögarna inte hade försvunnit utan istället växt. Och inte bara det; blivit mer röriga och okontrollerbara. Arbete genererar mer arbete (en grundfilosofi för allt tillväxttänkande) och det finns säkert en rent vetenskaplig förklaring på det här. Någon fysiker har sagt att i alla logiska system av ordning och upprepning, så finns det inbyggt en kraft som stävar efter kaos och upplösning. Oförutsägbarhet är en del av naturen och all upprepning leder tillslut till icke upprepning. Men om detta vet de flesta ingenting och de som vet, tror tydligen att det inte gäller dem. Livet nonstop har blivit mer regel än undantag.

Vad är det då vi missar? Inte är det mer ledig tid, som ovanstående argument visar. Är det information? Den flödar ju också nonstop i detta tjugofyratimmarssamhälle vi skapat åt oss själva. Enligt mina egna, högst subjektiva, iakttagelser så finns här ingen tilltagande entropi utan snarare en papegojornas kör, som sjunger samma fraser om och om igen. Jag har sett socialdemokraternas mustaschman i alla TV-soffor och nyhetstidningar bli utfrågad om samma saker och svara på samma sätt Likartade artiklar om världens händelser dyker upp i alla mediekanaler. Det verkar som om alla kopierar varandra. Vad är det som händer och händer det verkligen så fruktansvärt mycket hela tiden? Är det för att fylla ut det där hålet i dygnet som man gör små pseudohändelser till jättenyheter (sedan när blev årstidernas växlingar till jättekatastrofer)?  Det finns vissa som till och med tar till lite sagoberättande när nyhetsflödet sinar. På tidningar i Storbritannien har man alltid någon ”säker källa” som har sett den och den göra det och det och lite till. Ett snabbt sätt att fylla tidningssidor och nyhetsinslag…tills stämningsadvokaterna anländer.

Kanske är allt detta bara ett uttryck för en kollektiv dödsångest: Man måste vara med och vara på gång hela tiden, för snart tar allt slut och då är det definitivt slut i en evighet. Det paradoxala är ju att vi då borde göra precis tvärt om, för det är fler människor som dör i stressrelaterade sjukdomar än av tristess. Vilken biolog som helst kan intyga att allt liv på den här planeten är gjort för lika delar aktivitet som vila. Även encelliga små djur sover regelbundet. Vi borde stänga av laptopen och mobilen och gå hem i lagom tid från jobbet, istället för att jaga runt i den där grottekvarnen. Vi får inte mer gjort och blir inte visare av att konstant hålla oss uppdaterade och ha ”många bollar i luften”. Den där klichén om att man ska älska som om man skulle dö imorgon och arbeta som om man skulle leva i en evighet, är nog inte så töntig ändå.

P.S. Och på tal om idiotnyheter (från Fox News); om Mupparna är förtäckta kommunister som hjärntvättar små barn, vad är då inte Jultomten annat än den värste kommunistinfiltratör? Han är klädd i rött, han delar ut gåvor till höger och vänster och detta utan att ta betalt eller begära någon present för egen del. För att nu inte tala om Jesus…D.S.

Att slakta en turkisk kamel

Det var det här med fezen. Denna österländska och iögonenfallande huvudbonad, såg inte särskilt märklig ut på den gänglige, ljuse och (vet jag) mycket svenske mannen som stod på podiet. Kanske var det hans knallröda byxor med hängslen som förtog det dramatiska uttrycket. Han var mer cool än Tommy Cooper och verkade helt naturlig och avslappnad i sin utstyrsel. Jag hade blivit inbjuden av en nära vän att bevista en märklig och, skulle det visa sig, underbar företeelse. Efter klubben Jazzås bortgång från sin permanenta bostad på en av Västra Långgatorna, har den uppstått igen i skepnad av Stenkaksloungen. På grund av att de inte vill basunera ut sin verksamhet till kreti och pleti, så tänker jag inte avslöja var de håller hus. Kreti och pleti är alla de människor som inte uppskattar en avslappnad bar och restaurangmiljö i retrostil med genuin jazzmusik spelad på riktiga stenkakor (för er som inte vet, så kan jag tala om att det var de hårda backelitskivor som gjordes innan vinylskivan kom). Initiativtagare och DJ var Musikdirektör B, alltså han med fezen.
I detta vattenhål för alla oss nostalginördar, satt jag och mitt sällskap och njöt i största allmänhet. I väntan på maten och vinet råkade samtalsämnet glida in på Musikdirektör Bs huvudbonad. Denna egenartade hatt som nog ingen av oss sett på någon annan invånare i denna stad. J undrade vad den var gjord av och jag framkastade att det kunde vara hårdkartong med draperat tyg på (i alla fall den som B hade på huvudet). Men tillslut enades vi om att en riktig fez måste vara gjord av något sorts djur . ”Är den inte turkisk?” frågade J. ”Jo, det är den säkert” sade jag och tänkte på fezklädda turkar i Indiana Jones. Min käre vän H utbrast då, på sitt karaktäristiskt tvärsäkra sätt: ” Men då tar man väl bara och slaktar en kamel!”. Det blev tyst ett litet tag medan jag och J lät detta så glasklara konstaterande sjunka in. Synen på gigantiska kameler som får sätta livet till i fezindustrin spelades upp i huvudet på mig. ”Förresten, finns det kameler i Turkiet?”, frågade jag, eftersom jag bara erinrade mig dessa djur framglidandes i öknen. ”Det kanske finns små, uppe i bergen?” föreslog J och H blev plötsligt paff, som om han fått en uppenbarelse. ”Nej visst fan”, sa han sedan, ”det går ju inte. Det måste ju vara får”. Detta sista gjorde att vi nästan grät av skratt medan Armstrong sjöng på grammofonen.
Musikdirektör B fortsatte spela sina stenkakor och se cool ut, helt oberörd av vår komiska okunskap om både fezer och kameler.
På hemväg från denna oförglömliga kväll förklarade H att han inte visste var detta med kameler kom ifrån. Kanske var det någon märklig freudiansk felsägning. Vi hade i alla fall fått till ett nytt underbart uttryck. Vet man inte vad man ska svara i en given situation, så kan man ju alltid slakta en turkisk kamel.

Ett litet ps. I skrivande stund så slog jag upp ordet fez, och fick då reda på att denna enastående hatt är gjord av slipad ullfilt och att den dessutom varit förbjuden i Turkiet sedan 1925, då det Ottomanska riket föll och Atatürk tog över. Så den har varken med Turkiet eller små bergskameler att göra.

…eller nackskott vid 65

Sagt av Tobias Billström, moderat migrationsminister : DE SOM ÄR ÄLDRE KAN INTE DELTA PÅ ARBETSMARKNADEN OCH DET KOMMER ATT DRA PÅ  DEN MEDICINSKA VÅRDEN OCH ANDRA KOSTNADER.
Fint Tobias. Betyder detta att alla gamlingar, inte bara den stackars dementa Ganna, bör frukta deportering till ödemarken den dag de inte kan sköta sig själva? Jag undrar vad dessa ”andra saker” är som verkar ha högre prioritet för regeringen. För finns det något viktigare i ett civiliserat samhälle än att kunna ta hand om sina gamla och sina barn?
Jag har sagt det innan; vi ska alla bli gamla, så även du käre Tobias Billström. Den dag då du själv stultar omkring förvirrad och svag, och kanske behöver få blöjan bytt och rumpan torkad, be då och hoppas att de människor som beslutar om ditt och andras öde är större humanister än du är.